Hon gick ut på trappan och lockade med smeksamma ord och läten på Lasse och flickorna. Men barnen hängde vid storstugans vägg, lyssnade till Träskens fiol. Det gladde henne, att barnen hade nöje.
Ja, det är sant, sant, sant, sade hon för sig själv och fnittrade. Det är sant att det är trevligt med den Träsken. Och med greven med fördenskull, med greven med. Det är sant, sant, sant att det är trevligt i Sutre. Någon gång si! Si! Si!
Men trevligast var det i halvmörka köket, där karlen sov och gossen låg stilla på bordet och gnagde på äpplet. Hon gick fram till bordet och slöt gossen helt i sin famn, kurrade och spann:
Gossen lill' — osse — osse — kosse — osse — gosse —
Hon ville kyssa honom, men huvudet var så litet och besynnerligt, det vita ansiktet blänkte fram och försvann i famnens mörker som mareld i en svart tjärn. Hon tryckte munnen in under hans öra, kysste och viskade:
Inte trodd' Basse jag ville göra'n illa? Inte? Inte? Inte?
Du ville dö mig, svarade gossen, lugnt och fastställande.
Tänk på länsman! viskade sväran. Ocken vet om han sover, filurn!
Och gossen sänkte rösten:
Först kom kärran. Och sen lockade I mig upp på vind. Och gästgivarn gick sin väg för att slippa och se. Och mormor och Träsken och Valborg och Daniel gick också undan. Så att du var ensom om det. Men när länsman kom blev du rädd, så att du bara knuffade mig.