Ässässäss, fräste sväran. Det var på narri, kan han väl tänka.
Mannen i fållbänken skrattade godmodigt, sade:
Fan och länsman ska en aldrig ropa på narri. De stå bakom husknuten.
Han tog av sig rocken, vek ihop den till huvudkudde och sträckte ut sig i fållbänken.
Jag har åkt hela dan, så jag tar mig en lur. Väck mig när greven slutat att spisa. För vi ska ha sällskap till stan, han och jag.
Sade och somnade.
Sväran lyste honom i ansiktet, hon ryckte honom lätt i skägget för att pröva sömnen. Den var god och djup. Hon erinrade sig ett socknestäv om länsman i Stenshult:
Väck mig när vi kommer till häktet, sa länsman, gav tömmarna åt tjuven.
Det förnöjde henne att vara ensam i köket med karlen och gossen, som ingendera gick henne i vägen. Hon vankade beställsamt av och an, likväl utan att något beställa, tog endast en tugga mat här och där, var hon fann något. Det kurrade i strupen på henne, som när en katt spinner. Och hon började längta efter barnen.
Var har jag ungarna? mumlade hon. Var har jag de otäcka ungarna?