Han svarade icke, men hon såg hur han ansträngde sig, hur han tog tag om bordsbenet för att hala sig upp.
Och svetten började lacka från hennes hals och nacke och panna. Hon frågade:
Har du inte styrsel i bena?
Han svarade dröjande, med dåsigt klagande ton:
Jag känner dem inte.
Ja, ja, ja ackurat, viskade sväran. Du har blitt som Petter vid kyrkan.
Du har blitt lam i bena. Det fick du, för du blev rädd, din stolle. Vad
skulle du bli rädd för? Nu är du lam, så blir det jag, som får skulden.
Tänka sig, vad du är elak, unge!
Finns det ingen bot, då? undrade pojken.
Sväran betänkte sig. Inte fanns det bot för lamhet, men det vågade hon icke tillstå. Hon sade:
Jo, jo, jo, visst finns det. Var bara tyst. Jag ska tala med Danjel. Han är bra, han. Danjel ska hjälpa dig. Var bara tyst, så du inte väcker länsman. För då så! Sitt ackurat stilla, så ska jag hämta Danjel.
Hon plockade fram ett par äpplen ur kjortelsäcken.