Här har du äpplen och här har du lykta, så behöver du inte vara rädd. Bara du inte väcker länsman. Och äss han vaknar ändå, så sitter du bara här och leker med lykta och äpplen. Kom ihåg det. För därpå bero liv och salighet. Kom ihåg det!
Och lämnande gossen ensam med lyktan, äpplena och den sovande länsman, tassade hon hastigt ut på gården.
Det var nermörkt kring köksgaveln; ljuset från storstugans fönster trängde icke bortom ekarna. Inte heller syntes någon till vid stortrappan, varken barnen eller Daniel eller Valborg.
Hon ropade halvhögt:
Danjel! Danjel!
Träskens fiol hördes svagt, ingenting annat. Mumlande långa ramsor mellan hackande tänder trevade hon sig försiktigt fram över stallbackens stenar. Då hörde hon steg borta vid vagnslidret, steg och viskningar och ett sakta klirrande av järntenen som drogs ur dörrmärlan. Då slocknade hennes upphetsning. Hon erinrade sig strykarbandet, som hållit grindvakt hela dagen. Och hon sade:
Hör I, tjuvstrykar! Vad gör I här?
En röst svarade:
Vi skulle köra ut med kolrakärran.
Och en annan röst frågade: