Hon svarade:
Jag tänker på förr. Hon minner mig om Stava.
Greven sände ett moln mot taket.
Nå! Jag finner icke likheten frappant. Den ena en svart diamant. Den andra ett blont ax från Sutres åkrar. Variatio delectat.
Ax? Ax! muttrade gumman. Ja, nog har Stava blivit tröskad.
Högt sade hon:
Var har greven fått henne ifrån?
Jag har inte fått, jag har tagit. Jag fann henne i en butik där den lilla hade svårigheter med språket. Hon är tyska, brorsdotter till en köpman i Göteborg, men sänd till Stockholm för sin edukation. Alltså — den tog jag hand om. Vi följdes åt genom Humlegården och en legion skvallrande sparvar bevittnade våra löften. Ty det var vår den gången, kära mor, en vår som icke återkommer. Vädrets furste hade tagit bo i mitt bröst och fladdrade från min tunga. Vädrets furste, det är Satan. Det lärde mig prästen, när jag var barn. Fann bilden underlig då, men finner den förträfflig nu.
Han skrattade så att röken dansade i virvlar kring bordet, ljuslågorna krympte och blånade.
Mor i Sutre sade: