Det är gästgivarn, svarade pojken, han kom för en liten stund sen från ögårn.
Nå, gudskelov, muttrade länsman. Då får jag hjälp med greven, om det behövs.
Trappan begynte knaka och jämra. Länsman lyddes.
Vad håken gör gästgivarn däruppe så här dags?
Det vet jag inte, svarade Basilius. Tillade: Han trodde visst, han med, att Valborg var på vind.
Då greven och den svarta mamsellen slutat att äta, släpptes Träsken in. Ogärna såg han de bevis på svalg och dryckenskap, som storstugan lämnade, varför han ställde sig bakom en gardin, hartsade sin stråke, stämde sina strängar. Greven tog fram ett piphuvud av sjöskum, som visade en mörkhyad turks bistra drag; turbanen av svartnat silver. Mor i Sutre hämtade pipskaft från väggen, där tjoget hängde prydligt ordnade efter storlek. Mamsellen snappade till sig turken och tobakspungen och stoppade under många skälmerier den barske gubben. Men hela tiden var hon så tyst att icke ens hennes skratt hade ljud, endast vita tänder.
Greven sköt fram en stol åt mor i Sutre.
Sitt ned, goda gumma, att vi må resonera raisonablement. Sitt ned utan krus om jag får be.
Mor i Sutre makade sig tätt intill lilla mamsellen och liksom förut på gårdsplanen försjönk hon även nu i uppmärksamt betraktande. Snart svepte greven dem båda i hängande, blå, svagt vaggande slöjor. Rummet var, åtta brinnande ljus till trots, sänkt i halvmörker.
Vad tänker mor på? frågade greven.