Sutre! Sutre! skrek hon. Sutra mig hit och sutra mig dit. Är det fint, det? Där di låter dottern bli slinka till en utfattig greve och föraktar en hederlig hustru, för det hon är född i torparstuga. Är det fint, det? Och skyller mig för att springa efter Danjel, som om jag tålde att se den uslingen. Är det fint, det? Och lägger besman på dörra när jag ska gå igenom. Och skyller mig för att stoppa åt far min, som om gubben fått en rutten rova sen jag blev gift med gästgivarn. Är det fint, det? Men han är torpare, si, si! Och västgötaknallens dotter håller di i huset för pengarna hennes. Och skickar Danjel på vind med henne, sen det blitt mörkt, för han är den ende i nästet, som inte har syndat. Jag håller räkningen, jag. Och jag vet, för han är den ende, som är helig och oskyldig. Men gå upp på vind, så får länsman se om jag ljuger. För nu är det gjort. Gå upp på vind och tag lyktan med sig. Det är straff på det och på anstiftarn är det ännu värre. Gå upp på vind, säger jag, så visst han är i kungens tjänst, han, tjocka åbäke.
Men utan att unna länsman den tid ett beslut å ämbetets vägnar kräver, ryckte hon till sig lyktan och rusade uppför vindeltrappan.
Nu blev vi i mörker, sade länsman. Och han satte sig åter i fållbänken bredvid gossen, klappade honom på huvudet.
Inte var det sant, vad hon sa om besmanet? frågade han.
Basilius svarade:
Nej, inte var det sant. Och inte var det sant om Valborg och Daniel heller, för di är inte på vind.
I detsamma hördes ett skrik, ett otäckt skrik.
Nu blev hon skrämd, sade pojken.
Länsman reste sig:
För fan! Finns det inte ljus nånstans? Vem är på vind?