Sväran gick fram till länsman och lade sin hand på hans axel. Lugnt och stillsamt sade hon:
Ja, nu ser länsman, hur det går till i Sutre.
Går till? upprepade länsman, stirrade på pojken, stirrade på sväran. Går till, säger hon?
Hon sade:
Det är inte lönt att pröva med bena. Han är lam som Petter i kyrkbacken. Jag slog honom över ryggen med besmanet, så han blev lam. Det var gamlan som hade mig till det.
Vad i helvete säger hon? mumlade länsman. Han satte gossen ifrån sig och reste sig, fyllande rummet från golv till tak med sin längd. Vad i tusan är det hon ljuger ihop?
Sväran sade:
Ska en skyllas för lögn, när en bekänner? Jag ska nog stå för mitt, men gamlan ska ha sitt. Kom det ihåg. För det var hon, och gästgivarn, som ville bli av med ungen. Fråga honom själv.
Mor — mor i Sutre? stammade länsman.
Då brusto dammar och fördämningar och svärans sladder sköljde över länsmans huvud, piskande och fräsande som skum kring hans stora, hängande öronlappar.