Han tog ett ljus från bordet, han lyste ett ögonblick på flickans ansikte, stack så lågan in under turkens turban och snart svepte skyarna både greve och turk.
Ett förträffligt förslag, sade han. Men outförbart. Kära mor glömmer, att jag har länsman i hälarna. Än sitter han väl vid Frönsan och snarkar i min trasiga soffa. Men i morgon är han här. Då blir det han, som för min lilla grevinna hem.
Och vart tänker greven föra henne?
Sammastädes. I den lovliga avsikten att bjuda henne äktenskap, vilken grace familjen varken lär försmå eller förvägra. Sådan ställningen nu är. Parole d'honneur, det är min avsikt.
Jag tror't, sade mor i Sutre. Men då ska greven resa före och tala med släkten. Jag vet lite, jag, vad det blir för ståhej. Res före, greven, och jämna vägen —
Ännu en gång lyfte han ljuset och lyste på flickansiktet. Han tog en av de båda små händerna, som vilade fromt i knät, höll upp den.
Betrakta! sade han till mor i Sutre. Är den icke nätt med sina skära naglar, sina små gropar, sin gräddmjuka hud? Kanske något för rund och fingrarna en liten smula för korta. Om man vill vara très exigeant. Likafullt, så länge den här handen håller mig vid örat — just så här — är jag helt och hållet slav. Jag är lydig, jag är from. Jag inser, vad hederns bud kräver. Men skilj oss åt, kära mor! Nej, nej, nej! Vik hädan, frestare! Jag har ett grundfel, som står på Skaparens konto. Mitt minne är svagt. Jag skulle glömma henne. Parole d'honneur!
Henne? sade mor i Sutre, stillsamt. Henne? Henne också?
Men greven sprang upp och stående bakom stolen böjde han sig ned över flickan och viskade något, som kom henne att spritta till av glädje.
Och återvändande till mor i Sutre, sade han: