Tyvärr. Tanken är hädisk för mitt hjärta, men dunkla hågkomster säga mig att så är. Jag skulle glömma henne. Om inte annat skulle jag glömma adressen.

Det är sant då, sade mor i Sutre, stillsamt och begrundande, det är sant då, att han inte har något samvete?

Han satte sig på bordet med ryggen vänd åt mamsellen.

Samvetet, kära mor, är en säck för goda gärningar såväl som onda. Vad man än stoppar i den, så tynger den till jorden och kommer oss att längta efter långa vilan. Men jag har en horrör för det stabila och rör mig helst en smula ledigt medan tider är. Sen hoppar jag rätt kvickt i gropen. Lämnom ämnet och till affärerna!

Tänkte väl det, muttrade gumman.

Men greven fortfor:

De Arnfeltska papperna äro i stigande, starkt stigande. Nå, det har de varit i hela min tid, vilket är fördelen av att begynna uselt. Förliden jul fick jag besök av en tjock karl, som titulerar sig bruksförvaltare. Och egendomligt nog är han son till den där kyrkvärden, så rätt betänkt är det kanske subsidierna, som börja inflyta. Han frågade, om jag ville skära guld med täljknivar. Vad skulle en fattig fan till greve svara? Mannen var mig obehaglig, men jag bad att få låna hans täljkniv. Då kom det fram, att täljkniven var yxor och guldet Frönsaskogen. Men nu hörde det till salig fars många imbecilla idéer att icke röra skogen. Varför jag, som just behövde lite motion, sparkade ut karlen. Genast kröp han in igen, lade tre tusen riksdaler banko på bordet, begärde revers. Det kunde jag honnettemang inte neka honom. Pengarna stoppade jag på mig och reste ofördröjligen till Stockholm för att ekipera, ty min dessous var ständigt bristfällig alltsedan jag rev min bästa skjorta vid Raslinge kyrka —

Och så tar vi en visa till, herr kommerseråd, ropade han åt Träsken. En visa till, så köra vi vidare.

Nå, i Stockholm träffade jag min lilla grevinna och allt annat glömdes.
När pengarna tagit slut, reste vi tillbaka till Frönsan för att gnaga på
ostkanter. Men vad finner jag? Min skog, salig fars ögonsten,
Frönsaskogen, som i mansåldrar ruttnat på rot — kalhuggen!

Å håken, sade mor i Sutre.