Just det. Håken hade tagit skogen eller hans ombud, kyrkovärdssonen. I reversen lär nämligen ha stått någonting om skogen. Vilket jag inte visste då, ty mannen var mig vidrig och jag gav mig inte tid att läsa genom dokumentet. Kalhugget! Där växte icke annat än ruskiga figurer, som krävde mig på mat och pengar. Mig! Vars skog de skövlat —
Det är väl strykarna, som hänger här kring knutarna, inföll moran. Jag får nog ge dem mat, jag —
Tre fakta, fortfor greven, äro nu klara som solen. För det första kan min salig far icke göra mig några berättigade förebråelser. Skogen är fälld, jag kan icke resa den. För det andra är timret sålt, vilket ett brev från bruksförvaltarn säger mig. För det tredje och som konklusion av dessa båda ligger någonstans i vida världen en förmögenhet och väntar på Karl Ludvig Arnfelt. Var, det vet jag icke. Och det är en bisak. Huvudsaken är, att de Arnfeltska papperna stiga oavbrutet. Det stabila är fatalt —
Som herr greven yttrade detta, hördes ett skrik från gården, ett gällt skrik. I sin glada upphetsning märkte han det icke, men lilla grevinnan eller mamsellen for upp från stolen och kastade sig intill honom. Träsken upphörde att spela, tryckte sin krumma örnnäbb mot rutan och sökte förgäves upptäcka någonting i mörkret.
Det var väl ugglan, sade mor i Sutre.
Men lilla mamsellen hade av skrämseln råkat i en skakande gråt, som ej stod att stilla. Och greven sade:
Kära Träsk, vi få unna min lilla grevinna ett par timmars sömn. Hon är trött. Vår resa blir försenad men det kan icke hjälpas.
Mor i Sutre reste sig för att ledsaga mamsellen till sovkammaren.
Samtidigt öppnades förstudörren och Daniel trädde in, i hack och häl följd av Valborg. Han strök av sig hatten, ögonen klippte mot ljuset. Valborg ställde sig tätt intill honom.
Det förtröt mor i Sutre, helst som greven var vittne till förtroligheten. Hon ropade: