Är det jag som har privilegierna? skrek gumman. Och hon hoppade jämfota och slog ut med armarna och knöt händerna. Ty oron och undran över vart greven äntligen ville komma och vad det skulle kosta folket i Sutre hade länge plågat henne.
Alla privilegier, kära mor, alla, som tillhöra könet. Det är obestridligt. Men gästgivarn är en hård man. Jag vill minnas att han gjorde stark opposition, då jungfru Stava skulle till Frönsan. Ja, ja, den gången fick ju kära mor sin vilje igenom.
Mor i Sutre förlorade hastigt sin granna vinteräpplefärg, hennes ansikte blev askgrått och skrynkligt så att man väl kunde se, hur många och långa stunder hon genomlevat. Vreden flög ock sin kos och hon yttrade stillfärdigt:
En får tacka greven för påminnelsen. Fast inte var den behövlig. För den dag kommer inte, då jag glömmer vad jag gjort Stava.
Greven slog sig ned vid bordet, sträckte ut benen, krökte armarna och kvävde en gäspning.
Se så, se så! Kära mor tar saker och ting för seriöst. Att glömma är all vishets begynnelse. Här i Sutre göms för mycket och glöms för litet.
Han stoppade omsorgsfullt sin pipa, förde lågan in under turbanen.
Och låt oss framför allt resonera raisonablement. Jag befinner mig bland gamla vänner och kan tala oförbehållsamt. Nå. Min ställning, som under några decennier varit vad man kallar vacklande, börjar konsolidera sig högst famost. Mitt eldfängda sinne kastar mig i armarna på en liten inconnue. Jag levde som en sann älskare i den tron, att den lilla var medellös, att hon rent av behövde mitt beskydd. Jag har nu fått andra underrättelser. Underrättelser som kanske dämpat den ömma lågan, men som i stället givit mig ett förbannat gott humör. Hennes onkel är en stormrik köpman, vars gods en gång skall delas av tvenne brorsdöttrar. Minst ett par hundra tusen lär tillfalla Ruth.
Träsken, dold bakom gardinen, stack fram huvudet:
Ruth, upprepade han. Heter hon Ruth?