Men greven hörde honom icke.
Alltså, kära mor, de Arnfeltska papperna stiga horribelt. Men alla svårigheter äro icke övervunna. Jag känner bourgeoisien en smula och vet vad som chockerar och vad som imponerar. Se där varför jag inte vill komma som en bönhas till fadershuset. Ett ekipage blir nödvändigt, men det får vi tala om senare. En kammarpiga åt lilla grevinnan hör också till pjäsen. Och vem kunde passa bättre än flickan där, som säkerligen av sin käre far fått lära vördnad och tillgivenhet för den Arnfeltska vapenskölden?
Mor — avbröt Daniel.
Men gumman sade:
Nu går du och fodrar hästarna och spänner för åt Träsken. När det är färdigt, så säger du till. Vid det laget tör mamsellen vara utvilad.
Daniel gick. Greven ägnade sig en stund helt åt turken och de blå skyarna. Mor i Sutre satt som en domare på sin stol, väntade att nästa mål skulle uppropas.
Träsken bröt tystnaden. Han kom fram ur gardinen och gick med långa, tysta steg fram till greven, vidrörde lätt hans knä med stråkspetsen. Greven såg upp.
Törs jag då fråga, vad lönen blir?
Greven ryckte på axlarna:
Det överlåter jag åt den vackra flickan att bestämma. Mig är det likgiltigt.