Jag grunnar.
Och stirrande ut i mörkret fortsatte gästgivarn lågmält:
Jag har försökt att hålla mig borta från honom och hans. Men det vet I inte gick. Han smiter av sig som tjära. Vad fuffens han gör fastnar på andra. Var inte Träsken hädd som den ärligaste knallen i Sverige, innan han åkte till Frönsan? Men kör en bara där förbi, så sticker lorten efter en. Och pojken hängde han på oss. Kommer jag till kyrkan med ungarna, så hets det: Tvi vale, att du tar Frönsapojken till kyrkan. Ska en gå och ståta med skammen? Lämnar jag honom hemma, så frågas: Har greven tatt sin unge nu för att lära upp honom? Och vad ska jag säga? Folkilsken har jag blivit som en tjur. Vad hjälper det, att en ingenting ont har gjort? Det onda smiter av sig värre än sot.
Det gör det, sade mor i Sutre. Åja, det gör det. Fast när en är klar i samvetet —
Men gästgivarn slog näven i fönsterkarmen.
Jag struntar i samvetet. Samvetet det hör jag lite av, men kvinnan min den hör jag för jämnan. Nu får hon det att skvalta om, att vi friat honom för länsman. Svåger din, säger hon, när hon vill se rödögat på mig. Fina svåger din! Och folk säger som hon. Men tog jag bössan och sköt, så visste de, var de hade mig. Jag kunde väl flina till ett tag när jag tänker på honom, köpman i Göteborg. Han ska vara en ansenlig karl, sägs. Men tro, om han inte blir luver, han med! För det greven legat hos brorsdottern. Och vad blir det av henne?
Jag grunnar just på det, sade mor i Sutre. På ena sidan är det Stava och på den andra är det lilla mamselln. Det får väl väga jämnt. Men så är det Valborg också —
Valborg? upprepade gästgivarn, vände sig till gumman.
Och så är det Daniel med, fortsatte mor i Sutre. Vad har han gjort för ont att det ska gå ut över honom? Och vad ska det bli om greven tar henne —
Tar henne? upprepade gästgivarn. Han tryckte ned hatten på huvudet, gick mot dörren.