Valborg? Vad vill han med Valborg?
Vad han vill, sade gumman och drog betänksamt på orden. Åjo, det vet en nog. Men vad han skall, det tör länsman veta.
Gästgivarn sade:
Då går jag efter honom?
Gumman nickade.
Länsman satte sig vid bordet med ryggen vänd åt kammardörren. Han sköt undan glas och tallrikar, vek upp duken, lade den digra läderväskan på bordet, öppnade låset, varvid väskan sprack upp med en smäll och gav ifrån sig papper i stinna rullar och buntar.
Mor i Sutre på sin stol följde med andäktig uppmärksamhet hans förehavanden. Gästgivarn vaktade med bister min sovkammardörren.
Och länsman tog fram sina brillor, hornbågade och försedda med stora, runda förstoringsglas. Hans ögon hade färg som gråsten, men bakom glasen fick stenen lyster och blänkte som pärlemor.
Länsman ställde ljusen i en halvring kring luntorna, snöt sig stillsamt i en väldig, brun näsduk, torkade näsa och mun och skägg och hjässa och sade:
Då ber vi herr greven stiga in.