Gästgivarn öppnade dörren.
Med pekfingret följande den rangliga skriften på ett gulnat papper ropade länsman med skiljetecken mellan varje ord:
Högvälborne, greve, Johan, Ludvig, Arnfelt.
Och tillade mumlande:
Från Frönsafors i Raslinge socken, till yttermera visso. Just den lurifaxen var det, ja. Just den.
Nå, kommer greven godvilligt? frågade han över axeln.
Det dröjde en stund, innan uppmaningen åtlyddes, en god stund. Men när greven slutligen kom, kom han godvilligt, gick med raska, tysta på-tå-steg tätt förbi länsman och klappade honom i förbifarten på axeln. Länsman såg upp över brillorna.
Ursäkta att jag sitter och niger, sade han. Men det tar på krafterna att kuska efter greven en hel dag.
Greven drog en stol fram till bordet och slog sig ned mitt emot länsman, som tog fram silverdosa och bjöd en pris. Men greven skakade på huvudet, han stoppade och tände sin turk och siktade röken mot länsmans runda glas och träffade.
Valborg och Träsken stego på tå in i salen, höllo sig tätt utmed väggen. Slutligen kom lilla mamsellen. Gnuggande sömnen ur ögonen gick hon fram till greven och satte sig i hans knä. Hon tog ett ljus ur halvringen, höll lågan framför sin spetsade mun och lät den vaja åt höger och vänster.