Jo, jo, män, sade länsman. Vi är nog ett par tre stycken om honom, Lars och Anders och jag.
Greven gick bort och satte sig i det sönderslagna fönstret.
Nej, sade han efter en stund. Det går jag inte in på. Länsman har försovit sig vid Frönsan. Hade han kommit för en timme sen, så hade jag gått in på giftermål. Nu är det för sent. Jag har tröttnat.
Tröttnar? upprepade länsman. På en timme? Hur fan ska en begripa det?
Å, det begriper en nog, sade mor i Sutre.
Men greven hävde sig långt ut genom fönstret, så att man endast såg de långa, smala benen och stövlarnas trasiga sulor och fingrarna som vitnade kring fönsterkarmen.
Det är långt till backen, upplyste länsman, och därnere står Anders.
Vad fan bryr jag mig om det, svarade greven.
Han tog ett långt skutt in i rummet, såg sig omkring. Och blicken fastnade vid Valborg. Han log och sade:
Som sagt. Villkoret är oantagligt. Jag kan inte binda mig vid en barnunge. En liten svarthårig, svartögd zigenarunge. Uppriktigt sagt, min gode länsman, så föredrar jag blondiner.