Länsman rev sig i skägget.
Ja, se om en visste, att det finge skrivas på okynne —
För böveln! skrek greven. Och han vände upp och ned på lilla mamsellen och bollade henne mellan sina seniga händer, som man bollar en liten barnunge.
För böveln, han kan ju själv se? Är det allvar det här? En barnunge!
Okynne, min gode man, ingenting annat än okynne.
Och han satte den skrattande lilla mamsellen på golvet.
Villkoren? frågade han. Om jag får be! Villkoren?
Länsman sade:
Ja, vi tänker ju på mamsellens bästa, Luther och jag. Det gagnar henne inte, att greven blir sakförd. Men det gagnar henne att pratet tystas genom lagligt giftermål.
Greven sprang upp och gick hastigt bort till kammardörren. Där stod gästgivarn och sträckte ut armen. Greven studsade.
Är jag bevakad? frågade han.