Greven svarade:
Det vet jag inte.
Och han räckte ut tungan — om åt den frågvise länsmannen eller åt den lekfulla mamsellen eller åt de svidande fingrarna kan vara osäkert. Men länsman lutade sig ned över sina papper och mumlade:
Jaså, greven vet inte det, inte.
Han rätade upp sig och sade barskt:
Ja, för man får göra skillnad mellan brott och okynne. I ena fallet är jag länsman, och då kan inte fan själv dra mig vid näsan. I andra fallet får en ju vara mera som människa. Det tycker köpman Luther också.
Greven spratt till. Och han log på sitt särskilda sätt, som bestod däri att tungspetsen virvlade upp och ned mellan de blottade tandraderna.
Alltså ingen angivelse? sade han. Ingen offentlig angivelse.
Nej. Inte ännu.
Alltså uppgörelse i godo?