Kontanter är bra, herr greve, det medges. Men papper duger, det med. Här har jag till exempel en förskrivning på tre tusen riksdaler banko till bruksförvaltarn på Hoby. Känns den igen?
Jo, medgav greven. Men den tar jag inte i hemgift.
Får inte heller, sade länsman. För den är överlåten på mig.
Djävlar! skrek greven, flög upp så att lilla mamsellen dansade i golvet.
Akta lilla gullet, bad länsman, lade kvickt sin tjocka arm tvärs över papperet. Akta lilla gullet, greven. Det är ändå hon, som är huvudpersonen, så till sägandes.
Oj, oj, oj, si så han skrämde henne, fortfor han och krafsade smeksamt i luften med den lediga handen. Ty lilla mamsellen hade snyftande krupit under bordet och upp på andra sidan och vankade alltjämt snyftande av och an över de breda tiljorna, tills hon slutligen hamnade hos Valborg, kind mot kind.
Men greven lutade sig över bordet fram mot länsman. Och plötsligt förvandlades hans ansikte. De tjocka, svarta brynen sköto upp i snedlinjer över pannan ända till hårfästet. Kinderna blevo gropar under de utskjutande kindknotorna. Munnen snörptes ihop till en mörk, röd oval, i vilken framtänderna glänste, långa, breda, vita.
Och när han talade, spottade han fram ljuden som en katt.
Vad är det här? Vad är det för spegelfäkteri? Vad vill han? Vill han ha mig fast? Säg ifrån! Giv hit papperet.
Nä, nä, män, mumlade länsman, nä, nä, män, om jag det gör.