Tyckte jag inte det, mumlade länsman, krafsade med nageln på papperet.
Och han tillade vresigt och barskt:
Då får han vara så förbålt beskedlig och skriva om det här. Han har i glömsel gått och skrivit det som ett ord.
Bläckflaskan plockades fram ur väskan, locket skruvades av, pennan skavdes och doppades.
Var så beskedlig, gästgivare, sade länsman.
Gästgivarn tog papperet och läste genom det från början till slut. Så lade han det framför länsman, pekade på sitt namn och sade:
Är det jag som ska bli fast för det här? Eller är det greven?
Fast? upprepade länsman och gjorde stora ögon bak hornbrillorna. Vad håken? Fast? Har Lars Larsson i Sutre något på samvete efter han frågar länsman, om han ska bli fast?
Och han skrattade dovt i sitt yviga skägg. Men gästgivarn varken skrattade eller vredgades. Han sade endast:
Jag har inte något på samvetet. Utan greven har det på samvetet, att han förfalskat mitt namn och Träskens. Det är inte det första skojarstreck han har gjort och blir inte det sista. Det är inte heller det värsta. Så jag talar inte särskilt på det. Men jag vill veta hurudan ordningen är. Om det är jag som ska bli fast för det eller om det är greven?
Ingendera, bedyrade länsman. Greven är god för beloppet. Eller blir, om saken ordnas, som den ska. Och det ska den. Papperet är mitt och jag ska ta ut beloppet av rätter man. Det lovar jag gästgivarn. Hand på det.