Det har han sagt till mig. Tror länsman, att jag har fördärvat ungen?

Till modern, Boel Svensdotter, antecknade länsman.

Anser hon, Boel Svensdotter, det vara orimligt, att någon annan, t.ex. Larssons hustru, oförvarandes kommit att uppsnappa ett eller flera dylika yttranden av Larsson?

Mor i Sutre svarade:

Det är väl lika orimligt det, som att länsman går omkring och lyss bakom dörrarna i min stuga. Varken mer eller mindre.

Länsman snöt sig, torkade brillorna och skrev.

Vände sig därpå till sväran.

Nu ska vi höra, vad hustru Larsson har att säga.

Och sväran pladdrade:

Det ska'n väl veta själv, som lura det ur mig. För det är evigen sant och det vet väl hela sockna, hur han skäms för ungen, så han kan krypa ned i jorden. Och det är väl inte unnlitt, sån skam och älende som de haft av slinkan. Och högfärdiga ha de alltid varit så att en torpardotter inte varit människa för dem. Och därför skulle de ha mig till det. Och senast i morse slog han näven i dörrn, så klinkan ligger där än, om det ska vara bevis. För nu skulle det ske. Men gamlan visste, hur hon skulle ställa't. Så jag blev ensam i köket fast hon brukar hänga där jämt och inte lämna mig rum vid spisen fast jag ska vara hustru och mor till barna. Och Danjel kom in till mig och täljde selpinnar åt Träsken. Och jag sa ändå han skulle stanna, för han är den ende rättfärdige i Sodom. Men var det likt något! Utan de locka honom med köttets begärelse så att eld ska falla från himlen. Så att jag var mol ensam. Och då skicka de in ungen, för de visste att sinnet var på mig. Och jag tänkte att jag inte skulle streta emot, eftersom de ville. Utan det skulle bli frid i himlen och på jorden för den usle ungen. Och de skulle inte kunna säga att jag är så genom mig elak, som de säger. Så jag tog'en så här med båda händerna och drog'en upp på vinden. Men trappa knark, så jemini! Och han kunde skrika med, så jag stoppa äpplen till en, för det skulle heta, att han snatta äpplen och föll ut genom gluggen. Det hade hon spekulerat ut, gamlan. Men i samma kom länsman. Och det var som om Herren lagt sin hand på huve på mig. Så att jag begrep alltsamman av herrens nåd att gästgivarn gått till ögårn för att fria sig och att Träsken skulle vittna mot mig och att greven kom med kärran efter liket. Och si, jag hörde en röst. Och si, den sa att Danjel var den ende rättfärdige, som de locka bort. Så jag tänkte att det är en farlig synd att ta livet av en levandes unge. Utan jag slog'en över korsryggen med ugnsrakan så han blev lam som gubben i körkbacken, alldeles si —