Stopp där! befallde länsman. Stopp! Stopp!
Men sväran fortfor:
Så jag gjorde't men de vill'et. Så hade int' ja vari, så vore han död nu, lille stackarn. Som senast i morse att Danjel täljde en käpphäst åt Lill-Lars. För han är den ende, som vill mina ungar väl. Eljest ska Basse gå framom, som är son till en slinka, men si hon är inte torpardotter utan hennes oäkting ska ha maten först och sen blir det åt mina.
Vänta nu lite, bad länsman.
Men sväran fortsatte:
Så det hade väl vari bättre jag skuri halsen av mina stackare och satt honom på en tron med scharlakan. Men jag ska taga straffet med fröjd och lovsjungan, men är det rättvist så ska gamlan upp först, som tubbat mig. Och si en röst skall ropa, att de högmodiga falla till fota, för den skammen att de höllo en horunge för bättre än mina —
Anders! ropade länsman. Anders! Hav bort henne!
Men Anders var icke tillstädes. Då steg länsman upp, tog kvinnan mellan sina händer och skakade henne, så att huvudet slank fram och tillbaka.
Tiger du nu, kona?
Jo, det är jag vand vid, svarade sväran och tystnade.