Länsman återtog sin plats, belyst av ljusringen. Han såg varken på den ene eller den andre utan skar sin penna, filade och skrapade. Slutligen sade han:
Det är tråkigt, det här. Både för Larsson och hans mor. Inte vill jag väl tro, att de med uppsåt drivit henne att misshandla gossen. Men saken är dunkel. Kommer den till tinget, blir den svår att utreda. Larsson har erkänt, att han burit agg till gossen. Till yttermera visso har Larsson visat hätskhet mot gossens far, greve Arnfelt. Det är besvärligt, det. Vidare har Larssons hustru erkänt — och erkänd sak är så god som vittnad — att hon misshandlat gossen i avsikt —
Mor i Sutre avbröt:
Slog du honom med ugnsrakan?
Sväran nickade och blinkade.
Mor i Sutre sade:
Låg den på vind, den? Eller tog du den med dig för att skuffa pojken ut genom vindsgluggen?
Si, si, si, tjattrade sväran. Nu vill hon ha mig till ljug! Nu tror hon inte, vad jag säg' fast det går på live för mig.
Gumman sade:
Nå, jag skall väl fråga pojken själv i morgon. Nu sover han.