Och hon gick med gossen i famn mot dörren.
Stopp där! ropade länsman. Vart går hon?
Jag går och lägger ungen. Det tör jag få lov till, ocke jag sen blir hängd eller halshuggen.
I dörren vände hon sig om.
Du, Lars! Ska du ha ett råd, så skriver du bums med samma, vad det är han vill att du ska skriva. Det kostar dig tre tusen riksdaler. Men så får du väl fred tills härnäst länsman och greven kommer. Mer kan en inte begära.
Käring! röt länsman, frustande så att lågorna fladdrade. Vakta din tunga!
Tänker så med, svarade mor i Sutre. Inte lär han få flera ord av käringen. Och inte av Boel Svensdotter heller.
Och så gick hon. Och länsman, som gjort min av att vilja hålla henne tillbaka, lugnade sig hastigt och blev sittande. Och Träsken trippade på tå av och an mellan kammardörren, där greven hördes gnola en visa, till svarta förstugan, där gumman steg för steg trevade sig fram med det sovande barnet i famn.
Sväran blinkade, blinkade, mumlade, mumlade en ordström som aldrig fick ljud, knäppte sina händer så att knogarna vitnade och knakade.
Gästgivarn hade upptäckt en kvist i golvplankan, blankpolerad och brun, stor som en knuten karlnäve och till formen icke olik. Den såg han på.