Kvinnfolk, sade länsman och sköt hornbrillorna upp i pannan. Kvinnfolk är farliga till att ljuga. Nog hör en karlar som ljuger. Också. För allan del! Men kvinnfolk ljuger, så det går runt i skallen på en. Och alltid kan de tratta lagman och nämnden fulla. Det är inte fråga om annat. Det vill inte mycket till.
Vad står han eljest och grunnar på, gästgivare?
Svaret dröjde, kom slutligen lågmält:
Jag grunnar väl på, att en skulle aldrig försöka —
Vad då? undrade länsman, sköt åter ned brillorna för att bättre kunna avläsa uttrycket i gästgivarns ansikte.
Men där fanns just inte något uttryck att avläsa.
Han sade endast:
En skulle aldrig försöka att vara för mer än sitt samvete.
Ja, si det är sant, medgav länsman, ljusnade och blev slät i synen. Det är mycket sant, som Larsson säger, mycket sant.
Han reste sig långsamt, gnuggade händerna, andades på dem.