Ja, hur skulle vi ha det nu, gästgivare? Skulle vi skriva? Det lilla som behövs —
Gästgivarn steg fram till bordet.
Det är väl det minsta länsman kan begära. För allt besvär han haft med mina angelägenheter.
Mor i Sutre steg in i kammaren innanför köket. Mitt på golvet stod en skål med rovolja och i oljan simmade en liten blå låga, inte större än en lysmask. Den gav inte mer ljus än att gumman måtte gå bort till sängen och räkna barnen med handen. Där var Brita, det kändes på de tjocka benen, där var Boel med långa flätan, den skuldran hörde väl Lill-Lars till. Och vedklabben i famnen var väl käpphästen. Pojken låg på tvären med Boels rygg till huvudkudde. Gumman gick ut i köket, tände lyktan i taket, drog ut fållbänken och började bädda.
Det blir bäst du ligger när mig i natt, sade hon till Basilius. Pojken låg på bordet med benen från knäna hängande slakt ned över kanten. När han nu hörde att han skulle ligga när mormor, började han fäkta med armarna och sprattla med benen.
Jag tror du rör på skankerna i alla fall, sade gumman.
Ja, se jag blev så glad, förklarade pojken. Att jag ska ligga när mormor.
Då var det väl lögn alldeles, att hon slog dig? undrade gumman. Och pojken svarade:
Hon bara skrämdes. Så bena kom bort för mig.
Nu har du hittat dem igen, sade gumman, fast nog är du en usli krake.