Hon klädde av honom och kände på kroppen. Den var kall och riste, stötvis. Hon trädde på honom nattröjan och satte honom i bädden. Han föll tillbaka på ryggen med armarna utbredda som en skjuten fågel. Gumman skakade på huvudet.
I morrn är du bra igen, sade hon. Sov nu.
Hon vände honom mot väggen och stoppade om honom ända upp över näsan. Så satte hon sig på bänkkanten.
Hur ska en förklara det här? tänkte hon. Någon har väl skulden, fast jag inte vet vem. Inte hade pojken kunnat bli så skrämd, om han inte varit skrämd och ängslig på förhand.
Valborg kom springande från storstugan, begärde nyckeln till källaren.
Hon sade:
Det tycks, att de ha blivit sams nu, gästgivarn och länsman.
Det angår mig inte, muttrade gumman, löste källarnyckeln från knippan. Hälsa gästgivarn att konjaken står till vänster om dörren. Ifall det är den han ska ha.
Valborg gick. Strax efter kom Daniel.
Mor, mor, flämtade han. Nu vet jag var han är!
Ocken? mumlade gumman.