Gumsen, vet jag. De har gjort upp eld ute på gärdet, och han är både flådd och fläkt.
Då var det den de skulle ha salt till, förklarade gumman för sig själv. Men Daniel stirrade på henne, häpen över lugnet, då älsklingsgumsen var både flådd och fläkt. Av strykare.
Var är Anders och Lars? Så ska vi fånga några stycken. Jag har stängt in hundarna i vedbon, så att de inte ska varsko tjuvföljet —
Å, låt dem löpa, du! sade gumman. Och det föreföll Daniel, som om hon hade skrattat åt honom. Fast han intet skratt hörde. Han buttrade till.
Jag tror I är velig, mor. Sen de gjort en sån orätt!
Men gumman sade:
Har de gjort orätt, så ska du säga det åt länsman. Han håller reda på rätt och orätt.
Den! sade Daniel, nickade och försvann.
Och gumman tänkte:
Inte hade han tagit det så illa, om han inte varit skrämd på förhand. Hennes gnat och skällsord, dem kände han väl. Dem har han väl aldrig annat än skrattat åt. Som de andra ungarna. Nej, det hjälps inte, det. Det är nog Lars, som har felet. Han har skrämt pojken, om det så skett med vett och vilje eller ej —