Då blev gumman kuslig till mods, ty det är känt, att folk i själatåget hör tankar likaväl eller bättre än tal. Och där låg nu pojken och hörde hennes tankar till och med i sömnen. Hon ställde lyktan på golvet och stack handen in under pojkens tröja. Huden var fuktig och kall som en isbit. När hon lade fingrarna i hålorna mellan revbenen, kände hon hjärtat hoppa omkring som en vildfågel i bur.
Är du skrämd nu med? undrade gumman.
Men Basilius upprepade sin fråga:
Varför ville I inte stiga av gärsgårn, när som vi såg på?
Jo, det ska jag säga. Gammalt folk ska inte göra sig till spektakel för småskrap. För det är det sämsta en kan göra.
Är det? gäspade Basilius. Och han plirade småslugt med ögonen och sade:
I grunnar allt på, när det var, som I skrämde mig?
Äss, äss, fräste mor i Sutre. Är det något att grunna på! Det var väl när jag hytte åt dig i hagen?
Inte nå't, inte nå't, triumferade pojken. Det giss I galet.
Och plirande ännu illmarigare med ögonen: