Men om I inte grunnar på det, så är det väl ingenting att tala om.
Grunna hit och grunna dit! brummade mor i Sutre. När var det då, din grömming?
Det var när jag blev ensam på vägen. När kärran kom.
Nå, gudi lov, suckade gumman, då var det den svarta kärran som skrämde dig.
Men Basilius skakade på huvudet.
Inte brydde jag mig om kärran. Utan det var, när I lämnade mig ensam på vägen och stängde in de riktiga barnen.
Riktiga barnen! skrek gumman, slog samman händerna. Och så när hade hon slagit dem samman kring det lilla, illmariga ansiktet i bädden. Ska du ligga och prata skit, din grömming? Är du inte riktig, du som andra ungar?
Pojken log, förnämnt och överlägset. Svarade:
Skulle de kalla mig Basilius, om jag vore riktig? Då finge jag väl heta
Lars eller något annat riktigt? Då finge jag väl vara hos mor vid
Frönsan —
Vad blev du rädd för? avbröt mor i Sutre.