Pojken svarade, långsamt och släpigt och sömnigt.
Å, inte blev jag rädd heller. Utan jag bara grunna på att gästgivarn gått till ögårn. Och där hade han korna. Och Träsken var i stallet. Och där hade han Bina och kärran och lådan. Och Daniel hade Valborg. Och Anders hade hästarna. Och mormor hade de riktiga barnen. Och hyndan hade alla valparna. Men inte var det någon, som hade mig. Utan jag grunnade på att jag var som en främmandes kattunge, som kommer strykande. Den är det ingen, som har. Utan Anders binder en sten vid bakbena och kastar'n i den lortiga dammen bak laggårn. För det har jag sett.
Skulle han göra det med dig då, din elaking? frågade mor i Sutre.
Basilius slöt ögonen och smålog.
Ånej, inte. Men när hon tog mig i armen för att knuffa mig ut genom gluggen, så blev jag så svag i bena. För jag tänkte på katten.
Vem håken ba dig tänka på katten? morrade gumman. Sov nu, så kan du dansa för Träsken i morron bitti.
Jag hör nog han spelar, mumlade gossen, somnade.
Men när gumman lutade sig ned för att taga upp lyktan från golvet, spratt han till och satte sig upp i sängen.
Mormor, sade han, det skulle jag hälsa er, att I får inte gå ifrån mig.
Äss, äss, äss, fräste gumman. Jag sitter ju still änna som en kålrot i lerjord.
Om Anders kommer, får I inte gå, fortsatte pojken.