Men det var salig gästgivarns fel också, som tjata och sa att vi inte kunde ha alla ungarna hemma. Lars ska gifta sig, sa han, så blir där en kvinna. Men det är inte lönt Anders gifter sig för körslornas skull. Eftersom vi har långa skjutshåll. Och inte är det lönt han kommer till främmandes heller, för då blir han söpen, om han slipper tuktan. Sa han. Gubben. Och sen kan Stava stanna hemma, för lika så väl som en piga kan vi ha henne. Och gifter hon sig så tar vi mågen hit. För jag orkar inte längre och det behövs en till jordbruket.
Och då sa jag att Daniel kunde vara lik så bra som mågen. Och närmre till det. Men han sa att Daniel var för liten. Han skulle inte gagna på femton år än, sade han. Gubben. För han var aldrig riktigt med på Daniel. Fast det var hans pojke så visst som min. Han tyckte, att jag var för släpphänt med pojken.
Men jag tyckte att Daniel kunde vara närmre till. Och inte tyckte jag att en skulle fästa en måg vid gården. Som skulle stå i vägen för Daniel. Utan jag tyckte det var bättre att Stava kom ut.
Och det tycker jag än. Fast det gick på tok.
Men inte vet jag, vad som flög i mig, att jag släppte henne till
Frönsan. Det var väl det, att jag ville ha henne lite i närheten ändå.
Och så var fan framme.
För det är så, att en går och ställer och ställer och ställer. Tills det blir granneligt bra till det bästa. Tycks. Och då vrider fan ett lite halvslag på jorden. Och ja men om en hittar längre i sin egen särk. Ens!
Så är det. För om jag tänker —
Inte blev det alls med Lars, som jag tänkte.
Nej, gruvligen inte!
Och inte blev det med Anders, som jag tänkte.