Och inte blev det med Stava, som jag tänkte.
Och nu blir det annorlunda med Stavas pojke också.
Så det tycks lite bevänt med att grunna och ställa. Helst för de andra. Utan det är väl bäst en lunkar på. För sig själv. Så får en väl vända sig om till sist och titta efter, ocken lunk de andra ha hållit.
Och tänker en ännu längre.
Och minns!
Hur en gick därnere i Bohus som en annan fiskartös, långbent och smal i midja. Och klev i båtarna bland karlarna och nojsades. Och så pojken förstås, som skulle komma hem vid första go'vär.
Vart tog det vägen? Inte vet jag. Inte vet jag hur det kom och inte vet jag vart det gick och inte vet jag varför. Men när jag vaknade en morgon, låg gubben i sängen. Och de skällde mig mor i Sutre.
Och här sitter en nu som en kålrot, tung i gumpen och knäckt i blasten.
Jag vånne jag låg.
Och sov.