Mor i Sutre somnade. Hon såg icke torrvedsblossen och stånglyktorna som från storstugan buros ut i mörkret, irrade omkring och uppslukades av de båda svarta gapen mellan stall och ladugård, storstugan och vagnslidret. Icke heller hörde hon rösterna, rusiga och barska och övermodiga.
Mor i Sutre sov. Hon satt på fållbänkens skarpa kant, och än vaggade hon fram, så att huvudet hängde över lyktan, än vaggade hon tillbaka med fara att krossa gossen bakom sig. Då ansiktet vändes upp sjönk hakan; hon andades tungt och snarkade ljudligt. Och över henne sköt skuggan ut och in från väggen, lik ett stort djurs svarta tunga, slickande taket.
Mor i Sutre sov tungt och drömde.
Att hon satt på gärdesgården, grensle, med det ena benet åt skogen till och det andra åt gården. Och nu skulle hon lyfta gårdsbenet över till skogsbenet. Men benet var tungt. Och skogsbacken på andra sidan var himlahög och brant. Så hon tyckte hon kunde unna sig en stund att pusta, helst vädret var gott och ljumt med klar sikt ut över havet, där Sutretaket sköt ut som ett svart skär, omgiven av ilskna, vita bränningar och klargrönt vatten. Och kring skäret stucko vaggande ruskprickar upp i en tät ring.
Vad kan det här vara för ställe? undrade mor i Sutre. Kan det vara här jag skulle vänta på go'vär?
Inte! Jag är ju en gammal käring. Inte har jag något att vänta på. Låt mig se vad gammal jag är.
Och hon såg sig i en spegel och såg att hon var skallig och att sista hårkransen rasade i stora tosar ned över skuldrorna.
Det betyder dödsfall, tänkte hon. Hon såg ned åt Sutre och såg att ekarna stodo lummiga kring gården och storekens topp var icke längre ett kalt och kvistigt ris, utan lövrik.
Det var rart, tänkte mor i Sutre, att det kommit löv på skrället. Jag har aldrig kunnat lida att ha det riset över mig. Den obarmhärtighetskvasten! Den tyckte jag skämde. Jag har liksom alltid önskat, att det skulle bli löv på den. Nu är det rart, när en får som en vill. Det känns så ljummet i luften, när det inte jämt går tvärs emot. Nu sitter jag riktigt bra här och glor och det är grönt och ljummet och lummigt kring.
Då började Raslinge klockor ringa.