Mor i Sutre låtsades till en början om ingenting. Det var körkdags, förstod hon, men tyckte benen kändes tunga. Så brått var det väl ändå inte. En stund till.
Men Raslinge klockor ringde.
Och hon tänkte, motvilligt.
Det är sant, det, jag ska kyrktagas efter Daniel. Det blir grymt vad de ska buskatitta på mig utmed bänkarna. På gamlan! Gudi lov att gästgivarn är salig. Han hade väl kreperat av skam och förargelse. Lite till sitter jag —
Men Raslinge klockor ringde, och hon kunde se dem dansa och hoppa oroligt i torngluggen som vilda fåglar i en bur.
Det kändes otryggt, ty klockorna rullade som vågor och gärdesgården gungade som en båt. Likväl ville hon hålla sig kvar en stund, oviss om icke ont bleve värre —
Men Raslinge klockor ringde:
Mormora, mormora, mormora.
Då klack det till i henne. Där har jag ungarna, tänkte hon. Hur ska jag nu komma loss utan att blir till spektakel? Inte ska jag visa dem att jag fastnat som en örn på störn, därför att Daniel gått i skogen med jäntan.
Men Raslinge klockor ringde: