Mormora, mormora, mormora.
Och hon såg dem i ekarna, små som furufnattar men fullvuxna människor ändå. Där var Lars med sina släpande ögonlock, där sju sorger hängde i vart ögonhår. Där var Anders som sneglade sidledes uppåt som när en hund ser på en lyftad käpp. Där var Stava med det smala, bleka gossansiktet, som smålog när hon skulle få stryk.
Nu gäller det, tänkte hon, att inte göra sig till spektakel.
Men klockorna ringde.
Och hon sade:
Jag sitter bara och väntar på go'vär, att Daniel kommer från sjön.
Men klockorna ringde.
Och hon ropade:
Inte var det därför jag behöll honom, att han skulle gå i skogen med jäntan.
Men som hon det hade sagt, blygdes hon. Och hennes ben voro nakna ända upp till höfterna.