Riktigt kunde hon icke känna igen honom. Än liknade han en, än liknade han en annan.
Men det var Daniel.
Hon kände igen honom på den blå halsduken, som hon gav honom i julas, då far varit i Göteborg med fisk.
Och hon visste, att det var han, därför att en lärka sjöng över hans huvud. Det är så gott som segerhuva, när lärkan singlar och drillar över barnet, som bärs till dopet. Det var bara en lärka i hela det vida, vita, tysta solskenet. Den singlade och drillade över Daniels huvud, då hon bar honom till kyrkan.
Och hon kände honom allra bäst på blicken, som mörknade och djupnade, då han kysste henne.
Nu blygdes hon, ty de granna bröllopskläderna hängde liksom snedvridna kring kroppen på henne. Men hängde där gjorde de, och han gick bredvid henne och sökte hennes hand.
Och de gingo hand i hand över hällarna, som gassade av högsommarvärme. Före dem flög en fågel, som var en vit mås med svarta vingar. Han skrek och jämrade som ett slaget barn.
Och de gingo in i en mörk skreva. Där hördes bara vågorna. Vågorna fräste som eldslågor.
Och hon sade:
Nej, vet du vad du gör, din vettvilling?