Men hans tänder nafsade efter hennes öra.
Och han viskade:
Vad snackar du, jänta? Det är väl ingen som begär av en jungman? I go'vär på landbacken.
Och hon visste ingenting att säga emot.
Men när mor i Sutre vaknade, svann drömmen så brådstörtat att hon ingenting mindes därav. Hon mindes endast, att hon drömt någonting varmt och kände ännu värmen. Hon blev liggande en stund i obekväm ställning med nacken pressad mot väggen. Det första hon hörde, var gossens jämmer. Hon vältrade sig tungt åt sidan för att få ögonen på honom.
Basilius sov. Han låg och fäktade med armarna och jämrade sig i sömnen. Antingen hade hon råkat att klämma honom, eller drömde han. Det var ingenting att göra åt den saken.
Men nu vaknade hennes öron för ett vida kraftigare ljud, ett upprepat dunkande med metallisk klang. Drömmens sommarvärme hade stegrats till hetta, ugnshetta, och över det rödbelysta taket dansade väldiga skuggor.
Vad håken nu då, undrade gumman, kavade med armar och ben. Men när hon äntligen kommit upp på bänkkanten, blev hon still av lutter förvåning.
Elden på härden stod högt upp i rökfånget, dundrade och brakade värre än skorstenseld. Vattenkitteln var lyftad från kroken. Framför lågorna vaggade en bredskuldrad, svart gestalt. Det var Anders. Han smidde om ugnsrakan. Tennen hade han lossat, höll spetsen i elden, drog ut den glödande och hamrade på med ojämna, ursinniga slag.
Gumman skrek till, och han vände sig om. Ansiktet var svart, kunde hon se, men mera såg hon icke, eftersom han vände sig bort från elden. Mor i Sutre kom upp på benen. Hon lyfte lyktan och lyste sonen i ansiktet. Såg genast att han var drucken.