Vad tar du dig till? frågade hon barskt. Dock icke alltför barskt, väl vetande att hårda ord kunde gå igen, om ruset var stadgat.
Sir I inte? sluddrade han. Jag smir mig ett björnspjut.
Nu varsnade hon, vad som skett med ugnsrakan.
Har hin fluge i dig, att du ska förgöra ugnsrakan, din vettvilling! Vad ska du göra med järnet?
Det hade han glömt, försjönk i dystert grubbel. Men plötsligt lyste han upp i ett stort, rött leende, lyfte järnet och lät det svänga i handen.
Jag ska fan i mig slå ihjäl honom. Det ska jag. Jag ska slå ihjäl'en.
Vem? frågade gumman.
Då svek minnet på nytt och lämnade honom i stor förlägenhet. Men hjälpen kom utifrån. Gästgivarn tumlade in genom dörren, stor i åthävorna och glad under ögona.
Anders! ropade han. Var är du, Anners? Bror Anners lille? Var är du?
Blicken häftade sig vid gumman och blev för några ögonblick tankfull och beslöjad. Men glädjen bröt åter fram, gnistrade i ögonen, fnyste genom näsan grinade i käften. Gästgivarn knöt sina nävar, krökte arm, så att rockärmarna svällde stinna av muskler.