Här ska I se era pojkar, mor! Här ska I se Sutrepojkar!
Dem ser jag väl för jämnan! röt gumman. Vad håken tänker I ta er till?
Men gästgivarn dansade av och an, förevisande sin kropp och sin styrka.
Anners! ropade han, upptäckte brodern och slog armen kring hans hals. Anners lille, har du något tillhygge? Nu sticker de under klinten. Länsman har dem på kornet och Träsken står uppe vid vägen med bössan. Nu släpper vi hundarna. Nu klämmer vi dem mot berget, tills de kastar upp gumsen. Djädran annåda, mor, I ska få betalt för gumsen till sista rundstycket.
Gumman vände honom ryggen och gjorde en rörelse, som antydde, hur föga hon skattade gumsen och betalningen och alltsammans.
Det hade han inte väntat. Det var otacksamt, och det bedrövade honom.
Han sade:
Det vet I, mor, att jag är rättvis. Ocke fan det är stort eller smått, så ska det vara rättvist. För det vet I, att jag var rättvis från det jag var liten. För det vet I, att jag brydde mig varken om smek eller smörj, bara det var rättvist. Och de ska gärna få bränna garn över huve på mig, bara det är rättvist. Men tar de en fluglort och det inte är rättvist, så ska jag klämma dem. Tycker I inte det? Mor?
Jag tycker du är en stolle som ränner från gården mitt i natten med allt karlfolk. Ocken säger dig, att det inte kommer någon och tänder på huset medan du är borta? Inte har jag krafter att slåss med strykare?
Men gästgivarn skakade bekymrad på huvudet.
Så där säger I bara, för att I inte är rättvis. För I har aldrig varit rättvis i något. Utan det I har tyckt, det skulle prompt vara så. Ocke det var rättvist eller ej. Vad fan angår det mig, om de bränner rucklet? Är det rättvist, så må det ske. Men det begriper I inte, för rättvisa begriper I inte.