Det tycks vara sanningsnatta i natt, sade mor i Sutre. En får höra både ett och annat som är ovant.
Härpå svarade gästgivarn ingenting, och då gumman vände sig om för att utforska tystnaden, återfann hon det gamla Larsansiktet med sju sorger hängande i ögonhåren.
Mor i Sutre sade:
Och det kan väl inte skada, att jag får höra sanningen av er till sist. Gå nu ut mer er, pojkar, så jag får vara i fred. Men slå er inte till olycka.
De gingo, gästgivarn först, säker på foten. Anders följde, stakande sig fram med spettet.
Mor i Sutre krafsade aska över elden. När lågorna blivit måttliga, hängde hon åter upp vattenkitteln.
Hon stoppade om Basilius, som alltjämt sov oroligt och slingrade sig upp ur täcket.
Då rann det henne i sinnet, vad den yrvakne pojken sagt. Att Anders skulle komma och att gästgivarn skulle komma. Besynnerligt var det inte, eftersom de titt och tätt hade väg åt köket. Men besynnerligt ändå, att pojken skulle sanndrömma, om det så endast var om självklara ting.
Hon gick ut på trappan. Storstugans fönster voro mörka. Alltså hade väl flickorna dragit sig tillbaka till sovkammaren.
Borta vid klinten drevo hundarna. Hon urskilde hyndans dova, ihållande vrål, och unghundarnas korta, skarpa gläfs.