Vad de finner på! Karlarna! muttrade gumman. Rättvisa! Vad ska den vara bra för, när gumsen allaredan är både flådd och uppäten.
Tro om de inte lämnat någon kvar att vakta gården?
Daniel kunde väl ha stannat.
Hon lyssnade, hörde ingenting annat än det visslande suset i storekens topp. Och en olåst dörr, som dängde. Det kunde vara dörren till storstugan, som de lämnat olåst. Med silver på bordet! Och tjuvfölje kring knutarna!
Mor i Sutre började masa sig nedför kökstrappan, ett steg i taget för att inte komma till olycka i kolmörkret.
Då hörde hon steg: någon gick över gården.
Hon lyddes. Det var inte Valborgs steg. Det var ingen annans steg. Det var Daniels steg. I de förbaskat fina storstövlarna, hans. Som inte ville gå i träskor!
Daniel! ropade hon. Och då hon icke fick svar, satte hon händerna kring mun och tjöt:
Da! ni! el!
Så ska du då inte säg, att du inte hörde, muttrade hon för sig själv. Men i detsamma strök han tätt förbi henne, sprang uppför trappan och in i köket. Gumman efter. Hon fann pojken sittande på härdkanten, såg honom icke tydligt men förstod av ställningen att han var trött.