Han tog glaset men ställde det åter ifrån sig och fattade gummans hand, som motvilligt gömde sig i kjortelvecken.
Likafullt har kära mor gjort mig en ovärderlig tjänst. Ja, vilken i ordningen? Min väg går visserligen icke till Raslinge; jag vänder som räven i eget spår. Men tjänsten är ovärderlig. Ovärderlig.
Han tryckte handen, drack ur glaset, fyllde det på nytt, tömmande flaskan till sista droppen.
Och han sade:
Hur länge har pojken ramlat omkring på vägen?
Kan väl vara en halvtimme.
En halvtimme, upprepade greven eftertänksamt. Gott. Nu är rätta tiden, skulle Träsken säga. Din skål, goda gumma.
Han tömde glaset, slog det i väggen.
En lyckobägare!
Han ropade: Ruth! Han stampade i golvet och ropade: