Till Raslinge, svarade gumman. Var det inte den han skulle fara? Kvicka sig nu, så slipper han ta länsman i kärran.
Greven skakade på huvudet.
Den saken är ordnad. Men vem har ingivit pojken att röja undan på vägen söderut?
Det har jag, svarade mor i Sutre.
Och varför, frågade greven allvarligt, gjorde gumman det?
För att jag ville bli av med honom ju förr ju hellre, sade mor i Sutre.
Av med Daniel? frågade greven.
Då tröt gummans tålamod, hon samlade förklädet i handen och slog honom kraftigt om benen.
Nej, av med honom där, otering! Av med honom! Och skam till sägandes inte för min skull; jag är gammal nog att tåla se uselheten. Men för pojkens skull. Det kunde hitta på hända att han frågte mor, vad tvåbents fähund hon släppt in på gården —
Nå, sade greven, nå, jag förstår. Och erfar ånyo den mystiska värme, som strömmar ur modershjärtat.