Min gud var det gör gott. Den gamla mekanismen får kraft att röra sig i ytterligare tjugufyra timmar och finner kanske under tiden ett nytt Sutre och ett nytt modershjärta. Apropå — hur är ett modershjärta skapat? Varav? Av maktbegär och smeklust? Av sinnlighet och leklust? Min salig far brukade säga: Stackars Johan Ludvig hade aldrig någon mor. Nå! Han menade, att hon dog i min spädaste barndom. Men ho vet ändå om inte gubben i sin senila tankspriddhet formulerade en dyster sanning. Ty —
Han fyllde glaset.
— jag har till modershjärtat känt en dragning, som endast bitter saknad kan förklara. Och en alldeles förbåld nyfikenhet. Dess värme förtjuser och förbryllar. Vad är det för en eld, som brinner i detta dårskapens offerkärl? Kärlek? Nja. Men ordet är tvetydigt. Livsbegär brinner också i min enkla mekanism. Men värmer ingen, knappt mig själv. Mig tycks, att det måste vara elden. Utan attributer. Elden utan namn. Elden utan mål. Elden utan bränsle. Elden, efter vilken eld fått sitt namn. Primus motor. Som tjänar alla sina tjänare, onda och goda. Som icke känner ont och gott. Ofattligt stark. Ofattligt lättledd. Ofattligt lätt bortledd. Stjäls av första kalla hand, som fryser. Nja, det är vist, det är gott för de moderlösa. Din skål, mor i Sutre —
Han tömde glaset.
Stode jag icke här för att sjunga ditt lov utan mitt, skulle jag vilja påpeka, att dagen blivit väl använd. Men jag vill inte hovera. Nog av, jag lämnar Sutre rikare än jag kom. Jag har rest mina fiender mot mina fiender, min ovän går i mörkret på jakt efter min ovän. Det ter sig infamt kuriöst från min synpunkt sett. Men är handen redo och ögat öppet, saknas aldrig medel. Har jag funnit. Om någon ger dig en förödmjukelse, så kasta icke bort den, kära mor. Du rider länge på en förödmjukelse: den tröttnar aldrig. Kasta aldrig bort en oförrätt; den kommer att bära dig genom livet. Ansa dina olyckor, och de skola giva dig förtionde kornet. Men glöm icke, att de äro värdefulla. Och gör av din svaghet ett fideikommiss, att din släkt må leva länge på jorden.
Han höll flaskan till ögat, mätte av och slog i ett halvt glas.
Det är det goda med min enkla mekanism, sade han, att dess verksamhet och dess behov kunna exakt beräknas. Ett visst kvantum sprit ger ett visst kvantum energi. Alldeles som ett visst kvantum förödmjukelse ger ett visst kvantum hat. Nu räknar jag på tolv timmars oblandad glädje, som komma mig väl till pass —
Ja, vägen är lång, avbröt gumman. Kärran, greven ska låna, står förspänd. Och vid det här laget har nog Daniel röjt undan det värsta bråtet från vägen. Så drick nu i herrans namn och ge sig i väg.
Men greven ställde ifrån sig glaset.
Vilken väg? frågade han. Vilken väg har Daniel röjt?