Fägnar mig med, sade gumman, pekade på bordet, för jag ser att greven är färdig med packningen.
Han sade:
Alldeles, min kära gumma. Dagen är liden, som jag ägnat åt Sutre. Som en vilsen gäst kom jag, som en vilsen gäst far jag. Men däremellan ligga timmar, då jag erfor —
Han tog ett glas ur skänken och fyllde det.
— ett modershjärtas milda värme.
Han nickade och log.
Jaså, sade mor i Sutre.
Och han sade:
Din skål, goda gumma. Var är nu dina piltar? Din Lars? Din Anders? Var är din Stava? Nå, det veta vi. Och var är den vackra, obefläckade unga kvinnan, som du lovat din Daniel? Nå, nå, nå! Ett skämt kan ingen skämma. Din skål.
Han tömde glaset, suckade.