Greven spratt upp, höjde sig på tå, spärrade upp munnen, stirrade mot dörren. Men mörkret därnere och de flämtande lågorna tätt under ögonen hindrade honom från att upptäcka mor i Sutre.
Som tassade vidare, försiktigt. Och stannade.
Nu såg hon, vad han höll på med. Mitt på bordet hade han brett ut en blå silkeduk, en snusduk eller en halsduk eller ett huvudkläde. Mitt på duken hade han ställt en lerbunke. I bunken samlade han alla rester efter måltiden, köttstycken, ostkanter, smörklicken, brödbitar, sista stycket av ostkakan. När allt var samlat, knöt han ihop duken om bunken. Så började han åter söka, huvudet vreds snabbt på lång, mager hals åt höger och vänster, ögonen klippte, fingrarna spelade.
Han sprang bort till skänken, tog en flaska av klart glas och höll det mot ljuset. Den var tom. Han suckade. Han fann i vrån ännu en flaska av klart glas. Han smackade, gluckade, satte flaskan till munnen.
Ånej, inte liknar du just den lede, tänkte mor i Sutre. Du liknar mest den gamle stackare du är. Att jag inte såg förut, vad du är för en gammal skråpuk. Är det truten din, som trollar? Och den ska springa efter flickor! Som darrar på hand så gudslånet kommer utanpå magen. Om min Daniel hade dig i näven så krama han vasslan ur dig som ett intet.
Och hon steg fram med tunga steg, sade:
Det får allt bli färdknäppen, det, greven.
Flaskan sjönk. Han vände sig långsamt om. Och när nu mor i Sutre återsåg det grevliga ansiktet, som hon för några ögonblick sedan såg gammalt, måste hon förundra sig över dess ungdom.
Det är grinet, tänkte hon, det är det elaka grinet och glittret i ögonen, som gör, att en inte tänker på åldern. Eller ock kan han trolla, den fule.
Kära mor, log Frönsagreven. Fägnar mig, fägnar mig.