Gumman strök bort hennes händer, den ena först, den andra sen. Kände på märkena.
Nej. Vad skulle jag säga åt Daniel? Jag ska bara laga att han kommer bort med det första. Greven.
Hon sköt flickan åt sidan, öppnade dörren, vände sig om.
Det är inte lönt du blir här, för Daniel kommer strax tillbaka. Gå upp på loftet så länge.
Han är fan själv, tänkte mor i Sutre, gick sin väg genom mörkret. Antingen har den lede skickat honom eller är fan själv klädd till greve. Men den skrämmer mig inte. Inte! Så sant jag har fyra barn att svara för, småskrapet oräknat. Så skrämmer han mig inte. Utan vill han äta sig fast i Sutre, så ska jag nog dra ut'en vid svansen, så klövarna ryker åt häcklefjäll. Ska jag. Så sant de skäller mig mor i Sutre.
Aj, pocker! svor hon till, snubblande över kolrakärrans skackel. Svedan ökade blodets hetta, och gumman rullade som ett stort, svart trollnystan uppför trappan.
Ska han inte gillra för mig med sin förbannade dödkärra, muttrade hon.
Vad han gör, så ser en tydligt att det är fans konster.
Hon steg in i förstugan. Dörren till salen stod öppen. Hon steg in i salen, stannade.
Ringen av ljus hade brunnit ned, endast i två pipor flämtade ännu lågorna. Frönsagreven stod vid bordet, framåtböjd. Hans händer kilade på långa, smala fingrar av och an mellan fat och kärl.
Tro om han plockar till sig silvret? undrade gumman, smög sig några steg framåt, tvärstannade vid en knakande tilja.