Men en dag kom till gästgivargården i Sutre en västgötaknalle, slog sig ned under eken med lådan sin och begärde konjak.
Har jag inte, svarade gästgivarn.
Varföre då, då? frågade knallen, som var en allvarlig ung man med svarta tattarögon och svart, stripigt hår.
För det ska fan och inte jag betala syndapengar, svarade gästgivarn och utlade sina åsikter om tullen.
Det finns väl tullfri konjak, invände knallen. På västkusten kan en tappa konjak ur gråberget, om en bara har rätta handlaget.
Det lät någonting, tyckte gästgivarn. Och eftersom knallen lovade att lära honom rätta sättet att tappa konjak ur gråberget, och eftersom gästgivarn vid fyllda femtio så gott först som sist borde se sig om i världen, ställde han om sitt hus, spände för kärran och åkte med knallen till Göteborg.
Fem veckor senare, vid Brittmässotid, vände han tillbaka. Storeken i Sutre stod ännu grön så när som på den blixtbrända toppen, och när kärran svängde om klinten, pekade gästgivarn och sade:
Det är väl grant?
Bak i kärran hade han sex ankare konjak och annan munfägnad och bredvid sig på sätet hade han en långbent, smärt flicka.
Det är väl grant? sade gästgivarn, men flickan sade ingenting.